att gå vilse – en meditation

Först måste jag förstås nämna Venedig.

Två minnen från tonåren:

En äldre kusin med familj på besök, med sig har de en tioårig autistisk flicka som de på nåt sätt ansvarar för. Efter lunchen går vi alla ut och promenerar, något vi sällan gör annars. Vi går på landsvägen, förbi kyrkan och skolan, ned på en mindre väg och ut på “järnvägen” – som är den gamla banvallen från järnvägen som las ned tidigt 1960-tal, och nu är en absurt rak skogsväg löpande mellan horisonter. Den autistiska flickan går inte i gruppen, rör sig hela tiden runt oss, än framför, än bakom, än bredvid en bit ute på en åker. Jag tänker att hon är som en hund, nosar upp spår, men aldrig ger sig av särskilt långt. Vi måste ideligen dröja och hämta in henne, vilket ger promenaden en märklig rytm. Vid ett tillfälle får vi vänta på ett ställa varifrån man på ett par kilometers avstånd ser vårt hus. Jag måste ha sett detta många gånger förut, vi var ofta och härjade där nere – den gamla banvallens hårt packade sand var helt fantastisk att cykla på, och längre fram inåt Visby låg en gammal skjutbana och ett ödetorp vi ibland lekte vid. Jag har alltså sett vyn förut men aldrig så här, aldrig stått och betraktat platsen. Jag blir förundrad: såhär ser alltså mitt hem ut utifrån?! För en främling. Som i en berättelse. En berättelses början: en man vid namn Karlsson kommer vandrande genom skogen och ser en klunga hus vid en medeltidskyrka på avstånd. I en livrem runt halsen har han ett höganäskrus.

Vid ungefär samma tid hittade jag en märklig ungersk roman i föräldrarnas bokhylla. De var med i Bra Böcker, mest för uppslagsverkets skull tror jag. I övrigt innehöll bokpaketen lite svenska klassiker och bestsellers, och ibland då också öststatslitteratur (kanske var det utfyllnad). Den här hette Epepe och var skriven av Ferenc Karinthy. I korthet: en lingvist ska på kongress, hamnar på fel flyg, landar i en stad han inte kan lista ut vad den heter, vilket språk man pratar, eller ens i vilken världsdel den ligger. Han använder sina lingvistiska verktyg för att avkoda språket, men finner snart att språket, liksom allt annat i staden förändras från dag till dag. En kvinna han träffar kallar sig Epepe ena dagen, men Ebebe nästa, och Elepe ytterligare nästa. Allt ändras, namn, skyltar, myntenheter, syntax, i ett konstant flux. Han försöker ta sig till flygplatsen eller tågstationen men ingen förstår vad han menar; bussar åker bara runt i den ofantligt stora staden. Det är över trettiofem år sen jag läste den, men jag har för mig att den slutar med att huvudpersonen stöter på en flod, och bestämmer sig för att följa den – en flods lopp ändras inte över en natt, och dess lopp måste leda ut ur staden, leda nånstans.

I inget av exemplen ovan gås det vilse i egentlig bemärkelse, med de etablerar två poler, eller snarare noder i det nätverk av rörelser mellan känt och okänt, som vilsegåendet kan räknas till. Förfrämligandet jag upplevde gav mig ett nytt perspektiv men gjorde mig inte (råd)vill. Och huvudpersonen i Epepe är i en alldeles för akut och obegriplig situation för att kunna ta till sig något alls av det. Till en skiss för en metodologi för vilse-gående tar jag ändå med mig två saker från de här exemplen: perspektivförändringen och nödvändigheten av att orientera sig.

Sen är det det här med Venedig.

Det är stor skillnad mellan att gå vilse och att vara vilse. Den vilsna människan är vilsegången på stället, desorienteringen existentiell och tenderar att göra hen sluten och snarare gripa hårdare i den lilla ordning som står till buds. Inte heller är vilsenhetens exakta motsats, expeditionen, ett exempel på vilsegående. Dels ger man sig här ut som styrka, välplanerad och skyddad och med målet att undersöka det okända, kartera det och hämta hem fynd eller rov, till basen/institutionen; den militaristiska terminologin är inte sökt, tvärtom är varje expedition att betrakta som en förtrupp till en eller annan sorts invasion. Frågan är om en expedition ö h t kan gå vilse? Dr Livingston må ha varit oklar över exakt var han var och exakt var Nilens källor låg, men vägen hem, ut ur det okända, var han säkerligen klar över.

Här kan man också åberopa en distinktion mellan vetenskap och konst som Roland Barthes gör nånstans: båda fokuserar detaljer, men där forskarens studie syftar till att bättre inordna detaljen i sitt system, liknar konstnärens fascination mer fetischistens förhållande till objektet. Hen förstorar detaljen, ger den oproportionerligt med utrymme, skapar snarare ett (nytt) sammanhang runt objektet. Vilket kan påminna om den vilsegåendes ”fynd” och ”upptäckter” – ett slags materiella eller immatriella souvenirer, metonymiska tecken för nåt upplevt men inte helt och hållet totaliserat.  

Venedig är en blandning mellan två olika typer av labyrint: njurlik som envägslabyrinten, i det att staden skapar den längsta möjliga vägen mellan två punkter; och så det som på engelska kallas “maze”, flervalslabyrint, där man i princip skulle kunna irra och gå fel och ständigt fastna i återvändsgränder i dagar.

Så, vilse-gåendet har mer med konst att göra än med vetenskap eller krigföring. Och om inte nödvändigtvis med själva skapandet (men kanske det också), så säkerligen med betraktandet av konst. Ett konstverk vi inte genast förstår är på sätt och vis den mest hanterliga formen av att gå vilse. Man skulle t o m kunna hävda att det som ett bra verk aktiverar är ett slags orienteringssinne, som består av lika delar perception och kognition, förmågan att se mönster såväl som att tolka intentioner, erfarenhet såväl som beredskap för det tidigare o-förut-sedda. Ett verk är lite som en blandning mellan ett människoansikte och ett landskap, med emotionella laddningar, intentioner, strukturer, historia, spår – om vi får tro forskningen så finns det två “fläckar” på hjärnbarken som enbart aktiveras när vi betraktar ansikten eller miljöer – vilket kanske visar hur viktiga dessa två former av igenkänning och avkodning är för arten.   

Att gå vilse är alltså besläktat med estetik. Och som alltid när man är inne på sånt, är Kant behjälplig. I kritik av omdömesförmågan liknar han det estetiska omdömet vid att gå på lina – dvs som ett slags balansakt, ett konstant och föränderligt balanserande med hjälp av korrigeringar, svar på rörelser hos linan och tyngdkraftens grepp – balansen hålls s a s inte en gång för alla, utan är nåt som vid varje steg måste förnyas. Och, viktigt att notera, den balanserande korrigeringen görs i och med oss själva, inte via ett eller annat yttre hjälpmedel. En korrigering av omdömet ändrar nåt djupt i oss. Om vi istället för “balans” tänker oss “orientering”, och ser orientering som ett sinne, till lika delar drift och begär, nödvändighet och njutning, så blir vilse-gåendet en aktivering, en förhöjning eller skärpning, av detta sinne.

Här är det viktigt att påminna om att Kant menar att lindansen sker över ett skyddsnät – det sublima – som gör det möjligt att ö h t våga sig ut över avgrunden. Kant går inte in närmare på det, men som jag ser det underförstås här tre kategorier: lindans utan skyddsnät (= fasa, död); lindans med skyddsnät (det sublima), samt; att gå på lina utlagd på marken (= det blott sköna, ”God smak” m m). Att gå vilse skulle här varken vara att gå rakt ut i det vilda, eller uppehålla sig i det alltigenom valda, kända, utan istället att irra omkring i det ganska okända.

Som i Venedig! Man är ofta helt väck, men kan alltid söka sig inåt mot Canal Grande, eller utåt mot strandpromenaderna, för att skaffa sig ny bäring.

Att gå vilse, som metod eller medveten akt, är givetvis något av en paradox; i själva definitionen ligger att man försöker lämna tillståndet, hitta tillbaka. I vilsegåendet måste det finnas ett visst mått av ofrivilligt irrande – om inte, så gör man nåt annat, t ex flanerar eller strövar – båda har sina poänger förstås, men är för svala (eller trygga) för att verkligen ställa oss till svars och skärpa orienteringssinnet. En metodik för vilsegåendet skulle kräva att man på samma gång irrar hungrigt och svultet längtar hem – kanske är det rent av just i denna konflikt, denna spänning, som vilsegåendet har sin särskilda poäng? Här kan det också vara noterbart att den som går vilse helst inte backar, inte försöker gå tillbaka i sina spår, utan hellre girar, för att på så sätt komma “hem” genom att fortsätta framåt. Liksom jag tänker mig att Kants lindansare inte vill, eller ö h t kan, återvända till ett tidigare sätt att se och värdera.

I Italo Calvinos bok om en av historiens mest lyckosamt vilsegående personer, Marco Polo, låter han denne Kublai Khans envoye berätta om Venedig dolt i reserapporterna från städer i Khanens rike. Överallt möter han aspekter av sin hemstad. Eller om det är tvärtom: överallt söker Polo Venedig, men finner istället det främmande, genom det som där inte är som Venedig. Venedig som matris, raster, och så allt som blir synligt därigenom. Det är också värt att påpeka att det finns en utveckling, eller två parallella utvecklingsrörelser, i De Osynliga Städerna: den ena är en rörelse från lycklig överensstämmelse med det främmande till förtvivlan över ett tilltagande kaos, och den andra går från hemlängtan till en acceptans av alltings förgänglighet, som mynnar ut i bokens enda visdomsord: att genom övning och uppmärksamhet känna igen den och det som inte är inferno, och hjälpa det att överleva och ge det utrymme.

När vi återvänder från ett rejält vilsegående, kan vi förhoppningsvis hålla kvar detta skärpta orienteringssinne, och medvetenheten om en spänning mellan behov av igenkännelighet och begär efter det okända, och på så sätt se igenom vaneseendet och det befintligas massiva närvaro. Mitt i det välkända kan det finnas sånt som är mer eller annat än det verkar, kan det finnas sprickor som är öppningar, brister som är möjligheter, eller avigor till världens rätor som går att vända till nåt konstruktivt, eller bara annorlunda.

Men Venedig då? Jo, senast jag och min käresta var där bodde vi på ett hotell som var osedvanligt svårt att hitta till. Ett ungt ryskt par på hotellet förstod inte vad vi pratade om. Bara att använda gps:n ju.

– Så ni går aldrig vilse? Inte ens i Venedig?!

– Nej, varför skulle vi?

Ja, varför skulle man?

 

Skrivet för wanderlost projektet av Niklas Söderberg